Nepal och Indien – Den långa resan.


Jag bestämde mig tidigt för att åka på Läs & Res "Natur i Sydasien" igen. Förra gången jag gjorde resan vid årsskiftet 03/04 missade jag Nepal och Chitwan den berömda nationalparken på grund av kriget i Nepal. Nationalparkerna Bandhavgarh och Sunderbans ville jag se igen.
Men att bara göra "natur i Sydasien" kändes trist. Jag måste se något nytt också mer än Nepal, så jag bestämde mig för att fortsätta min resa ytterligare fem veckor i Indien, min längsta resa, 10 veckor.


Två veckor innan det var dags för avfärd kom nyheten, cyklonen Sidr hade blåst in över Bangladesh och Sunderbans. Resan fick göras om Sunderbans byttes snabbt ut mot en nationalpark i Orissa, det var inte många likheter med resan jag gjort tidigare.



Avresa – "Jag ska till Katmandu, det ligger i Nepal!"


Resan till Arlanda gick bra men sen började det strula. Av någon anledning gick det inte att checka in väskan ända fram till Katmandu utan jag skulle behöva ta ut väskan i Qatar och checka in den där för sista biten till Nepal. Sedan började hon i incheckningen att påstå att jag inte hade visum till Qatar och det behövde jag ju.
"Jag ska till Katmandu, det ligger i Nepal!"

Vid mellanlandningen i Frankfurt måste jag leta reda på Qatar Airways för att fixa boardingpass till de två flygningar som var kvar på resan till Katmandu. De kunde ju inte fixa någonting på Arlanda. När jag hittade deras incheckning så fixade de snabbt boardingpass till flygningarna men undrade varför inte väskan var incheckad hela vägen till Katmandu. När jag berättade att de inte kunde göra det på Arlanda ruskade de på huvudet och lovade att försöka märka om min väska.
Den tyska passkontrollen fick mig att tänka på nazister, de som inte var blonda européer blev utskällda och ifrågasatta. När det var min tur att gå igenom passkollen var det så enkelt, inga frågor alls.

Innan jag gick ombord på planet i Frankfurt fick jag besked om att de hade märkt om min väska. De var i alla fall effektiva de där tyskarna.



Katmandu


Efter en lång natts sömn blev det frukost på hotellet, en tjock pannkaka med frukt och yoghurt. Efter frukosten var det dags att se Katmandu. Staden är mycket västerländsk, många turister och affärer som säljer klättrings- och vandringsutrustning. Jag försökte leta reda på Durban Square. Det tog en timme innan jag hittade dit. Hittade en guide som visade mig runt bland templen och berättade om dem. Vackra och intressanta byggnader. Vi gick för att se den levande gudinnan, Kumari Devi, tyvärr fick man inte ta kort på henne.


Sedan tog jag en cykelrickshaw till Patan för att se templen där vid Durban Square. Cykelfärden blev en skräckupplevelse, vi åkte mot trafiken i fel körfält. Med gudarnas hjälp kom vi fram till staden. Patan hade inte samma trafik som Katmandu och kändes trevligare och Durban Square var minst lika vackert som det i Katmandu. Det finns ett Durban Square i flera städer i Katmandudalen där lokala kungar har byggt tempel för att bräcka varandra. Det var en massa söta försäljerskor som sålde små väskor på torget. Fem väskor blev jag tvungen att köpa innan det var dags att åka tillbaka till Katmandu.


På vägen tillbaka stannade jag vid aptemplet, Swayambhunath Stupa. Det var längsta trappan upp och höjden kändes av men det var ett vackert tempel och en fin utsikt över Katmandu.

Utsikt över katmanduAptemplet
Utsikten över Katmandu och Swayambhunath Stupa



Till Bhaktapur och möte med gruppen


Vaknade tidigt med "delhi belli" och jag var ju inte ens i Indien. Någon frukost blev det inte utan jag tog en taxi till Bhaktapur och Shivas Guesthouse.
Bhaktapur är en liten vacker stad och gästhuset ligger vid Durban Square mitt inne i staden. Efter att ha checkat in gick jag för att se på staden.


"I am a student…." en massa killar ville vara guider och tjäna några rupier när de visade staden och sin målarskola. Jag bokade en av killarna till eftermiddagen och gjorde en liten tur i staden, han var duktig och gjorde sig förtjänt av sina rupier.
På kvällen träffade jag Deba, guiden för "Natur i Sydasien" och han var sig lik på många sätt. Han var även guide på min tidigare "Natur i Sydasien" resa.

På morgonen lämnade jag in mitt pass och ett foto för att få ett Bhaktapur-pass gjort. Jag fick inte lämna staden innan jag fått det nya passet så jag gick runt och tittade på de olika templen i staden. Stadens hus är till största delen byggda med rött tegel och med vackra snidade trädetaljer i mörkt trä, en mycket vacker stad. Jag träffade Mical en ung kille som blev min guide de kommande dagarna. Sedan Kamala en söt försäljerska som ville sälja en hatt till mig, men hon hade ingen som var stor nog. Jag lovade köpa en om hon hittade en i rätt storlek. Sedan var det Raju flöjtförsäljaren, en liten kille som påminde om min kusin och som ville att jag skulle köpa en flöjt.

MicalRaju
Mical och Raju


Sen var det förstås också den dryge killen som ville att jag skulle byta min klocka mot hans som inte funkade? Varför skulle jag göra det? Jo gudarna skulle vara snälla mot mig då…. Suck!
På kvällen kom den övriga i gruppen från Sverige och det blev en gemensam middag på hotellet men det blev inget riktigt möte då alla var trötta efter resan.



Tillbaka till Katmandu


Morgonmöte på hotellets tak med Himalaya som bakgrund. Gruppen verkade helt ok och det är tigern som lockat de flesta att ta resan.


Efter mötet tog jag expressbussen, en överfull minibuss till Katmandu. Resan kostade 2 kronor. Jag besökte Pashupatinath templet vid Bagmati floden och tittade på kremeringarna som pågick. Det var många kremeringar som pågick samtidigt. Till skillnad från Indien har människor här inget emot att man fotograferar och de fotograferar själva en massa med sina kameror och mobiler. Ett skådespel som kändes främmande.

fotografering vid en kremering i Katmandu
Fick du någon bra bild? och den han som ville ha min klocka.

Efter besöket tog jag en taxi tillbaka till Bhaktapur och där träffade jag Kamala igen. Hon hade hittat en hatt som var större än den jag provade dagen innan, men den var också för liten så det blev ingen affär. Sedan var det hög tid för en varm dusch för att tvätta av mig röken.



Royal Chitwan National Park


Från Bhaktapur till nationalparken var det en hel dag i buss och vi kom fram till kvällen. Hotellet bestod av små hyddor. I mitt rum bodde inte bara jag utan en råtta modell stor, 20+ cm.
Gick upp tidigt morgonen efter för den " gamedrive" jag beställt men jag fick veta att det inte gick att göra den då de hade stängt av parken för att reparera broarna som skadats av monsunen. Så det blev att planera om och det blev en kanotfärd nerför floden.


Floden var täckt av en så tät dimma att man inte kunde se den andra stranden. Kanoten var en urholkad stock som vi färdades nerströms med i dimman. Dimman lättade sakta när solen värmde, vi fick se några fåglar och gharial krokodiler. Vi gick iland nerströms och vandrade sedan tillbaka genom djungeln. Vandringen tog tre timmar men vi såg inte så mycket. Guiden påstod att han hörde en björn, men jag vet inte jag.

NoshörningarHus utanför Chitwan National Park
Noshörningar i Royal Chitwan National Park.


På eftermiddagen var det dags för elefantsafari. Det var en stackars elefant med ett antal elefanter på ryggen. Vi satt och trängdes i korgen och kunde inte röra oss, en mycket jobbig safaritur. Parken var vacker med det höga elefantgräset och snöklädda bergstoppar vid horisonten. Vi fick se en noshörning som var i ett vattenhål men jag satt mestadels och tittade åt fel håll vilket var irriterande.


Väl tillbaka på hotellet lagom irriterad pratade jag med Deba om det gick att ordna en riktig elefantsafari.


"Royal Safari"


På morgonen andra dagen i parken var det dags för min specialsafari, jag på en egen elefant! En helt annan upplevelse det var inte jobbigt utan ganska skönt att rida på elefanten och vi fick se tre noshörningar. En mor med unge och en annan noshörning, en riktig upplevelse.
Det blev ingen "gamedrive" i parken. Vi fick senare under resan veta att det nog inte berodde på att de höll på att reparera broarna, utan att det var på grund av den maoistiska gerillan. De skulle tydligen ha vapengömmor i parken, men jag vet inte riktigt.



Tillbaka till Bhaktapur


På vägen tillbaka från nationalparken till Bhaktapur var trafiken stoppad. Vi gick fram för att se vad som hänt. En busschaufför hade kört på en pojke och smitit från platsen så ungarna i skolan hade stängt av vägen och stoppat all trafik tills dess polisen gripit busschauffören. Polisen hade stor respekt för ungdomarna som ledde protesten. Antagligen hade de vapen undanstoppade någonstans, kriget är fortfarande nära.


När vi kom tillbaka till Bhaktapur träffade jag Micel och Kamala. Hon hade ytterligare en hatt som jag skulle prova, men även den var för liten. Vi gick på teater och lyssnade på en kristen julkonsert med hårdrock. Men det lät inte så bra och dessutom de kristna predikningarna mellan låtarna så jag fick bara nog och gick.


Nästa dag åkte och vandrade resten av gruppen upp till någon stad som skulle ha en vacker och bättre vy av bergen. Jag stannade i Bhaktapur och gick runt med Micel och fotograferade. Sedan åkte jag tillsammans med Micel och Raju (flöjtförsäljaren) till en by en mil bort som har Nepals äldsta tempel. Raju hade aldrig varit dit och var lycklig för att han kunde besöka templet som tydligen ska vara mycket bra för att göra en lycklig! Verkar ju funka.
När jag kom tillbaka till hotellet var det dags att prova ytterligare en av Kamalas hattar, men fortfarande för liten.

KamalaBhaktapur
Kamala och ett av torgen i Bhaktapur.


Nästa dag åkte jag till Katmandu och shoppade och tittade på Bodnath den stora stupan. Intressant plats med många tibetaner och västerländska buddister. När jag kom tillbaka till Bhaktapur mötte jag Kamala igen, men idag hade hon ingen hatt med sig. Sedan var jag och tittade på ett maoistiskt valmöte. Ett hundratal ungdomar kom cyklande med röda fanor med hammaren och skäran. Cykelkaravanen åtföljdes av en pickup med några äldre män som höll tal på ett av torgen.

 

Next MaoPolitisk valmöte för maoisterna i Bhaktapur, Nepal.
Maoistisk demonstration och valmöte i Bhaktapur.

Nästa dag var det dags att lämna Nepal, och innan gruppen åkte tog jag farväl av min guide Micel och Kamala. Hon hade dykt upp igen med en ny hatt som jag skulle prova, den var stor nog! Bara att handla.....


Väl på flygplatsen så blev det problem med tullen, jag hade tydligen för mycket pengar med mig, men jag blev arg och förklarade för dem att jag deklarerat alla pengar när jag kom till Nepal så de släppte igenom mig till min stora lättnad.

 

Till Indien! Till Calcutta!

Vi landade på Calcuttas flygplats sent på kvällen och åkte förbi Debas hus för att lämna av grejor. Han har byggt ett nytt hus sedan förra gången jag var där. Vi fortsatte sedan in till staden och YMCA där vi skulle spendera natten.

Det var tidig avfärd nästa morgon. Från Howrahs järnvägsstation åkte vi med 05:10-tåget söderut mot Orissa. Det var ett av Indian Railways dagtåg med stolar. Vi åkte fem timmar med det innan det var dags att byta till buss för en färd genom ett vackert landskap med risfält och dammar. Efter ett par timmar i bussen kom vi fram till en liten stad där vi skulle byta till båt för den sista delen av resan till nationalparken vi skulle besöka i Orissa.

En av båtarna på floden
Bilder från färden nerför floden.

 

Bhitarkanika National Park, Orissa

Vi klev på båten "Dolphin" som vi skulle åka med ner till nationalparken. Under den lugna resan nerför floden fick vi se människor som jobbade på fälten och fiskade längs floden. När vi nådde mangroveskogen kryssade vi sakta till stället vi skulle bo i genom den gröna skogen. Vi skymtade en krokodil innan den försvann ner i det grumliga vattnet.

Första riktiga dagen i parken började med en båtfärd till en annan ö där vi vandrade i mangroveskogen. Vi hörde en del ljud och såg några fåglar, men vi fick också se en hyena som snabbt sprang iväg in i skogen.

Saltvattens krokodilHyena
Saltvattenskrokodil & Hyena

Efter lunch fortsatte vi båtfärden tillbaka till det ställe där nationalparken började. Nu var det dags för turens första campingnatt. Mitt tält var ett gammalt mögligt tält som inte doftade alltför gott. Middag på båten med efterföljande sång. Deba, hans fru och son sjöng bengaliska sånger och några i gruppen sjöng svenska visor.

Nästa dag blev det en lång resa med båt i nationalparken och det drällde av krokodiler som låg och solade. På eftermiddagen blev det egen vandring på en av öarna, fick se några apor. Sedan blev jag fotomodell och fotograferad av en massa indier. Man var tydligen mer intressant än aporna och krokodilerna.

Nästföljande morgon lämnade vi nationalparken tidigt och åkte båt uppströms. Vi kom fram till staden där vi gick ombord och vi åt lunch innan vi packade våra grejor på tre jeepar och fortsatte vår resa.

Vi kom inte långt innan en av jeeparna tappade drivaxeln. Det blev att packa om och klämma ihop oss i två jeepar och fortsätta tills vi hittade en ny jeep i nästa stad. Vi nådde fram till vårt mål Chandipur efter solnedgången.

Chandipur - "The Sea resort without a Sea"

Vaknade tidigt och gick ner till havet som var knädjupt. Promenerade sakta längs stranden mot en fiskeby som skulle ligga några kilometer från Chandipur. Efter ett tag hade havet försvunnit, gick inte att se det. Tydligen var det 5 kilometers skillnad mellan hög- och lågvatten.

Var är havet?Var tog havet vägen?
Var tog havet vägen?

Efter en timme eller så började jag närma mig byn som låg vid en vik och här var det en djup fåra med vatten. Men det gick inte att komma fram, några högvattensbäckar var i vägen. Så det var bara att gå tillbaka någon kilometer och gå över ett fält. I sista sekund fick jag se en orm som jag nästan trampat på, började titta lite mer var jag satte fötterna och fick snart se en orm till.

En av ormarnaHamnen i fiskebyn.
Ormen och hamnen i fiskebyn.

Byn var en riktig fiskeby där man lastade av fångsten av båtarna och kvinnor rensade fisk. Barn satt och lagade näten medan vuxna hängde upp fisk på tork på stora ställningar.

Fisk på tork.Reparation av nät.
Fisk på tork i solen och en pojke som lagar näten.

Återvände till Chandipur men havet hade inte kommit tillbaka än så det var bara att gå och försöka hitta det men när solen började gå ner vände jag utan att ha hittat det….

Fick reda på att några i gruppen hade blivit arresterade.  De hade varit ute och fotograferat fåglar och lyckats komma in på ett militärområde. Fågelskådarna hade bara pippisar på sina bilder vilket nog var tur. Någon hade fått syn på dem så Deba hade fått göra en insats för ornitologiska föreningen och fått dem fria, men de hade fått spendera några timmar i kurran.  

 

Calcutta – Rita & Ropa

Nästa dag blev en lång och jobbig dag. Vi skulle åka tåg till Calcutta men det var någon strejk så vi blev sittandes på en järnvägsstation många timmar innan tågtrafiken startade igen.  När vi kom till Calcutta var det kaos. Det var juldag och något hotell hade satt upp några plastrenar med blinkande ljus som alla måste se, det var totalt smockat på gatorna vid hotellet vi skulle bo på och då var hotellet med lamporna säkert en kilometer bort.

Jag ringde till Rita som jag hade träffat på nätet innan. Där vi jobbat med ett projekt "50millionmissing.in". Hon skulle komma och hämta mig och så skulle vi gå ut och äta. Jag lyckades träffa Rita och hennes mamma i röran och vi gick till en restaurang i närheten och åt bengalisk mat. Vi pratade lite i oväsendet och planerade de kommande dagarna i Calcutta. Naturligtvis fick man inte betala något för maten vilket kändes konstigt.

Nästa morgon väntade jag på Rita utanför hotellet, hon kom springande lite försenad. De höll på med något vägarbete så vi fick gå till bilen där hennes mor och chaufför väntade.  Vi åkte till norra Calcutta och besökte ett museum där Tagore hade sitt hem.  Han är en av Indiens stora konstnärer och poeter och fick Nobelpriset i litteratur 1913.

CalcuttaRita Banerji
Tillverkning av "pudjor" och Rita utanför Victoria Memorial.

Det som slog mig mest var att Rita också var turist, det kanske är så när man bor i en så stor stad som Calcutta. Efter museet fortsatte vi till området där de gjorde ler "pudjor", gudar av lera som offras i Ganges och andra floder. Man har tydligen börjat exportera statyer till alla delar av världen.

Sedan skulle vi till en moské men det var bön så vi fick inte gå in så vi fortsatte hem till Rita och hennes mamma för lunch. En massa bengaliska specialiteter som hembiträden till mammans syster lagat. De bodde i en stor lägenhet i ett hus som moderns pappa hade byggt. Området hade blivit sämre och de hade bara råd med en hemhjälp.

Sedan måste jag ju träffa farmor så vi åkte dit. Farmodern bodde i samma hus som moderns syster. Rita hoppades att mostern inte var hemma. Nu hade inte Rita sån tur och vi blev inbjudna på te. Lägenheten ligger i ett av Calcuttas fina områden och vi tog den mässingsklädda hissen till översta våningen och kom direkt in i en överdekorerad takvåning. Silversaker och antikviteter överallt, och en massa hembiträden som sprang runt. Mostern hade varit i Malmö och Stockholm på semester och när det blev fika så var det ju gaffel och lillfingret rakt ut. Åhhh! vad jag inte passade in!

Tillsist fick jag träffa farmodern i trädgården utanför, några år över de nittio och glad om än lite senil.

Efter att ha träffat farmodern åkte vi ut till slumområdet där Ropa och hennes föräldrar bor. Ropa är en tjej som blivit utsatt för ett mordförsök på grund av att hennes föräldrar inte kunnat betala den hemgift som begärts.  Hon hade tvingats dricka syra och lämnats att dö i ett iscensatt självmord.  Jag hade hjälp till med lite pengar för en operation så jag såg fram emot att träffa henne. Hon var så ung nästan ett barn, hade med mig lite julklappar från Sverige. Vi drack lite te och åt sockerkaka i mörkret tillsammans med Ropas pappa, mamma och bror.

Vi bestämde att vi skulle träffas nästa dag utanför Victoria Memorial och ta lite kort när det åter var ljust nog för fotografering.

Ropa
Ropa utanför Victoria Memorial, annandag jul 2007.

Jag träffade Rita nästa morgon. De hade haft inbrott i sitt hus så hennes mamma blev tvungen att ordna med en ny vakt och en massa byråkrati hos polisen. Så jag och Rita gick till Viktoria memorial för att möta Ropa och hennes mamma. Det blev många kort tagna och tiden rann iväg fort. Vi åt lunch på en restaurang i närheten innan det var dags att säga farväl till Rupa och hennes mamma. Ritas mamma och chauffören kom och hämtade upp oss och skjutsade hem mig till Deba där vi sa farväl.

Hemma hos Deba blev det middag, mycket god mat. Han hade fortfarande samma söta hembiträde som förra gången. Vi sa hejdå till Debas fru och son innan vi åkte till järnvägsstationen för att ta nattåget till Varanasi.

Varanasi

Vi kom fram till Varanasi tidigt och efter att ha checkat in på hotellet åkte jag iväg till Ganges.  Jämfört med tidigare besök var det mycket lite vatten i floden och färre pilgrimer som badade. Jag stannade vid floden hela dagen och fotograferade och upplevde Varanasi. På eftermiddagen tog jag en liten båttur på Ganges.

Rita hade bett mig att fotografera de änkor som samlas i de heliga städerna Vrindravan och Varanasi. Jag hade letat lite men inte hittat något ställe där dessa änkor levde.  På kvällen när det var en gemensam middag på hotellet frågade jag Deba om han visste var de levde. Oj vilket misstag!! Fick ett mycket aggressivt svar om att allt var lögn och påhitt. Ja till och med kastsystemet var borta i hans idylliska Indien. Ja, vad hade jag väntat mig på en sådan fråga?

Det blev att planera motdrag den kvällen!  Hur skulle jag kunna ta de kort jag behövde ta och skulle jag hoppa av "Natur i Sydasien" och resa på egen hand? Efter lite funderande så var det nog inte läge att hoppa av i Varanasi. Men om Deba skulle krångla så skulle jag hoppa av efter Bandhavgarh och börja min egna resa.  

På morgonen lämnade jag hotellet tidigt och tog en morgontur på Ganges. Floden var full med båtar fyllda med turister och ghaterna nästan heltomma, inte en badare. Varanasi hade förändrats, en tusenårig tradition har dött.  

Varanasi
En massa turister i båter en tidig morgon i Varanasi.

Efter båtturen försökte jag hitta en telefon som fungerade men det var elavbrott och betaltelefonerna funkade inte. Men efter ett tag hittade jag en kille som hyrde ut sin Nokia mobil till ett överpris. Så jag ringde Rita och försökte få fram uppgifter om platser och få tag i personer som visste mer om Varanasi och Vrindavan.  Jag fick tag i Rita och hon lovade att skicka information men samtalet bröts och hon överreagerade lite. Trodde att Deba hade lämnat gruppen…. Men jag fick en massa mail från hjälpsamma människor. Tyvärr var tiden i Varanasi för kort för att hinna göra något där.

En änka väntar på almosor.En liten försäljerska.
Några änkor fanns det i Varanasi men man såg inte så många i den stora staden.

Gick runt i staden och fotograferade resten av dagen. Besökte Kali templet och blev grundlurad att köpa en massa heliga snören för en hundring rupier här och en där och en dit, åhhh!

På kvällen blev det musik men alla dök inte upp, nåt missförstånd.

Nästa morgon besökte vi de muslimska områdena där de tillverkar siden, intressant. Efteråt blev det shopping men det verkade dyrt och de var inte villiga att pruta. Fortsatte in till staden och tittade på människor igen och fotograferade.

Nattåget var försenat och vi blev försenade några timmar. Mitt i natten steg sedan en indisk familj ombord på tåget, tände ljuset och var högljudda! Vi låg i deras britsar, men nej vi låg INTE i deras britsar! Deras var de två som var lediga! Ursäkt vad är det? Säkert Braminer!  Åhhh Indien!

Bandhavgarh National Park

Tåget var fyra timmar försenat och det blev ingen eftermiddagssafari i parken denna nyårsafton. Det var ett annat hotell än förra gången Mowgli Resort som ligger en bit från byn Tala, ett mycket vackert hotell. Några av oss gick in till Tala och jag lyckades hitta Edsha, en tjej som jag fotograferade förra gången jag var här. Jag hade med mig en förstoring till henne. Roligt att se henne.

Väl tillbaka på hotellet blev det ett dopp i poolen, kanske 12 grader i vattnet, kallt men ganska skönt. Sedan var det disconight på hotellet, det var ju nyår! Hög volym och blinkande discolampor! Stackars tigrar!

Sängdags 20:30 nyårsafton.

Disco i djungelnMogli Jungle Resort
Disco i djungeln på Moglis hotell.

Kall morgon inlindad i filtar blev det gamedrive i parken. Parken var överfull med indiska turister som var lediga och firade det nya året. Det blev rena tigerrallyt men inga tigrar. De hade ändrat hur safariturerna genomfördes och det var indiskt kaos.

På eftermiddagsturen var det helt dött i parken, under gamedriven såg vi några få hjortar och vildsvin men det var allt. Det måste vara discot som skrämt iväg allt levande. Ytterligare en tidig natt då jag la´ mig besviken. Ingen bra början på året.

Väckning fem på morgonen, vi skyndade oss till infarten till nationalparken och väntade på att de skulle öppna. Vi följde en väg där en tiger hade gått. Vi såg färska spår, men de försvann in i skogen efter ett tag och vi lyckades inte se någon tiger den här morgonen heller. Ingen hade sett tiger!

De elefanter som normalt används för att spåra tigrar var ute och bar på rika indier som hyrt dem, 5 000 kronor för fyra timmar och beställda minst 6 veckor i förväg. Varför lade de besöket i Bandhavgarh vid nyår?

Eftermiddagsturen blev mer händelserik. Vi fick se många djur, hjortar och en örn som försökte mörda en påfågel. Men ingen tiger, jag började bli orolig att det nog inte skulle bli någon tiger på den här resan. Det var ju bara tre gamedrives kvar.

Tredje dagen i parken och någon i gruppen fick idén att offra en hundring rupier till tigergudinna. Ja vi lovade att offra en hundring till Durga. När vi åkt fem minuter i parken så låg bara tigern B2 där! Wow! Vi satt och tittade på honom tills han tyckte det blev för mycket och gick sin väg in i det höga gräset. Sedan skyndade vi oss bort dit man kunde anmäla sig för en kort elefanttur in till B2, (rally alltså).  Vi kom tidigt och fick ett bra nummer i kön så vi skyndade oss tillbaka dit där vi sett B2. Snart blev det vår tur och vi red in och tittade ytterligare en gång på B2. Han hade lagt sig i solen under en bambubuske och vilade som en stor mjuk kisse.

B2 -Kung av Bandhavgarh
B2 - Kungen av Bandhavgarh!

På lunchen åkte vi upp och tittade på det gamla fortet och templen. Det var lite tigerspår på stigarna vi gick på och vi fick se en av de fyra ormar som man ska passa sig för i Indien, en krait. En liten giftig orm.

På eftermiddagen åkte vi till en annan del av parken. Vi såg inte så många andra turister i den delen av parken men inte heller några djur. Bara lite fåglar för "pippiskollarna". Det var många människor i parken. Vi stannade vid en hydda där skogsvaktarna håller till vid sidan av en damm. Det skulle finnas två tigrar en hane och en hona som brukade komma fram på kvällen, jo säkert. Det var ju heldött, bara några kungsfiskare.  När det var dags att åka tillbaka åkte vi en tur och där var en tiger! Ok de hade rätt.

Tiger nummer 30! Var en hona som snabbt försvann in i skogen. Men Deba tyckte att det var en stor hane. Men han fick motvilligt ge sig när han fick se kort på henne och det saknades något under svansen!

Nästa morgon var det dags för sista gamedriven, det var kallt och vi fick inte se många djur. På väg ut ur parken får vi höra Axis hjortar som varnade men det blev inte mycket mer än så. Vi lämnade Bandhavgarh och åkte till Katni för att ta nattåget till Agra.

Agra – Mathura - Vrindravan

Tåget till Agra var försenat och när vi kom fram skyndade jag mig att lämna de andra och letade reda på en taxi som körde mig till busstationen. Men taxichaffisen lurade mig och körde mig till den närmaste busstationen och från den gick inga bussar till Mathura. Sen blev det bråk med en rickshawförare som försökte lura mig. Han begärde en veckolön för att köra till rätt busstation men efter en kvarts förhandlande fick jag ner priset på en acceptabel nivå, en dagslön.

Fyra timmar på en lokalbuss där benen inte fick plats. Bussen åkte förbi Akbar den stores mausoleet utanför Agra, ett mycket vackert mausoleum i röd sandsten. Varför hör man bara om Taj Mahal och inget om detta vackra mausoleum, underligt.

Kom fram till Mathura lite efter lunch och tog en cykelrickshaw ner till floden och Hotell Agra som jag fått tips om. Hotellet var väl inte så mycket att ha men det låg vackert nere vid den heliga floden Yamona. 

Två änkor på en gata i Vrindravan, en vanlig syn.En helig ko står brevid den heliga floden Yamona i Mathura.
Två änkor på en gata i Vrindravan, en vanlig syn.

På eftermiddagen tog jag en taxi upp till den lilla staden Vrindravan som jag kommit för att se. Staden var full av Hari Krishna typer, staden är ju något centrum för dem. "Hari! Hari! Hari Krishna!" Gick runt en timme tillsammans med min själutnämnde guide för att få en känsla av staden. En gammal intressant stad med massor av tempel och dit många hinduer vallfärdar. Krishna, den blå typen och hans mjölkjungfrur höll tydligen till där i sägnen.  

Jag återvände till Mathura och hotellet vid solnedgången.

Vaknade tidigt och åkte på en dimmig båttur på Yamona. Mathura är också en helig stad med ghater längs flodstranden där några badar. Efter båtfärden tog jag en taxi upp till Vrindravan och här började mitt fotoprojekt med att dokumentera änkorna i staden. Jag gick av vid det nya Hari Krishna templet som låg i utkanten av staden och gick in mot stadens centrum. Såg en grupp änkor som var på väg inåt staden och försökte följa efter.  Stadens huvudgata är en trång gata som många vallfärdande hinduer går på för att komma till ett gammalt tempel och floden. Längs vägen satt änkor och tiggde för att få pengar och mat av pilgrimerna. Jag kom fram till hotell Mohan, där en lång kö av änkor stod framför hotellets restaurang. Där kunde pilgrimer betala så att några i kön fick ett mål mat. En portion med chapati, lite ris och dal kostade 10 rupier, jag betalade för 20 så att kön krympte lite. Men snart var kön lika lång igen.  Jag spenderade hela dagen i Vrindravan med att gå runt i gränderna och fotografera.

Nästa dag återvände jag åter till Vrindravan och nu träffade jag åter min guide och vi gick runt på gatorna i Vrindravan hela dagen. Vi besökte bland annat ett ashram som bedrev välgörenhet för änkorna.      

Lämnade hotellet tidigt på morgonen och åkte till busstationen och tog en buss till Delhi. Men indier vet inte vad kö är. Alla skulle på bussen på en gång, suck! Väl framme i Delhi blev det åter bråk med en av de förbannade rickshawförarna, åhh!

New Delhi

Mötte den övriga i gruppen när jag kom till hotellet. De skulle ut och äta så jag följde med. Det blev en pizza på restaurang. När jag hade ätit klart stack jag in till centrum och åt en hamburgare på McDonalds.

Red FOrt i Old Delhi.
Röda Fortet i Old Delhi.

 Ny dag i Indiens huvudstad. Jag åkte till det röda fortet i Old Delhi och tittade runt. Det var mest amerikanska turister där i stora grupper och det var inte så mycket att se utan jag lämnade fortet och gick in längs huvudgatan i Old Delhi. Massor av människor och en himla röra längs gatorna, det riktiga Indien, men nej där var det gula bågar också! McDonalds i Old Delhi? Tiderna ändras! Jag fick se en nergång till Delhis nya tunnelbana och gick ner. Jag lämnade den indiska röran och kom ner i rymdåldern, tyst, rent, lugnt…. Vilken skillnad! Utveckling antagligen.

På kvällen var det avskedsmiddag på en fin restaurang i centrum. Jag beställde en kycklingbiff, det är en kycklingburgare som de har stoppat in ett kycklingben i. Nä, McDonalds var bättre.

Tog avsked av alla som skulle hem.

 

Nästa morgon vaknade jag klockan fem av en muslimsk bön, försökte somna om men det var kört. Gick upp tidigt och gick in till Connaught Place i centrala Delhi. Fick se några ungar som gjorde konster mitt i trafiken. När det blev rött för bilarna började de göra akrobatiska övningar och tigga pengar av bilisterna. Jag tog några kort av dem och skyndade mig till en fotoaffär och de fick göra lite kopior. Sedan tillbaka till ungarna för att ge dem bilderna. De uppskattade bilderna och jag följde dessa ungar några dagar. Det blev många besök i fotoaffären för att göra bilder.

AshaEn liten bit av den stora moskén i Old Delhi
Asha med sina målade kinder och en bit av den stora moskén i Old Delhi.

Träffade också en massa andra skojare, två öronrengörare. Ja det kunde ju vara intressant att se hur det funkade. De började i örat efter vi kommit överens om ett pris, och de hittade skit, mycket skit! Men det var mer skit i örat och de måste använda medicin för att lösa upp det. Dyr medicin! Jag skulle behöva betala mycket mer pengar. Dags att förhandla igen men var de så skitiga så ja varför inte. Så in med nåt vatten… åhh nej! medicin förståss! Ännu mer skit kom ut ur öronen, väldigt mycket mer men det såg inte ut som det jag brukar få ut….. hmmmm… fick i alla fall två års garanti, så nu behöver jag inte tvätta öronen till 2010-01-10, så det så!

Sen var det förstås skoputsaren, ja kängorna var ju skitiga så vi kom överens om ett pris för putsningen. Han började putsa kängorna, en av sulorna hade lossnat lite och han visade mig glipan. Samtidigt som han visade den drog han allt vad han orkade så att den lossnade ännu mer! Åhhh det var ju bara att laga, hade jag gått till en annan så skulle säkert den första få provision så det var ju ingen idé att leta reda på någon annan. Aldrig mer skor som kan putsas, aldrig!

Hade planerat att åka från Delhi upp till Shimla och möta min guide från volontärvistelsen, men det gick inte att göra då för han var i Delhi med sitt jobb. Så vi träffades i Delhi på McDonalds och åt hamburgare. Jag fick boka om lite så att jag skulle åka upp till Shimla lite senare och hälsa på honom. Men jag fick en massa dagar över, så vad skulle jag göra?

CarolineAnjelie
Caroline & Anjelie

Jag hade även bestämt träff med Caroline en amerikanska som också jobbat i 50millionmissing.in projektet. Vi åt frukost och pratade lite om Rupa och vad som kunde göras. Men jag lyckades aldrig riktigt räkna ut vad hon jobbade med eller om hon bara reste runt i Indien, hon hade problem med sitt visum och var fast i Delhi. Det skulle tydligen gå att förlänga hennes visum några veckor i Indien, men ingen hade berättat att byråkratin kring att förlänga visumet skulle ta lika lång tid, så att förlängningen inte blev någon förlängning.

Fick ett tips av Deba som fortfarande var kvar i Delhi i väntan på att åka till Nepal och möta nästa grupp. Hardiwar det skulle vara någon festival där de badade i Ganges och det lät betydligt roligare än flera dagar i Delhi, så jag tog farväl av Deba och tog en rickshaw till busstationen.

Hardiwar

Bussresan som skulle ta fem timmar tog nästan dubbelt så lång tid. Det var mörkt när bussen stannade och släppte av mig vid vägen. Det var heldött, ingen stad, inga hus, men en cykelrickshawförare kom fram ur mörkret. 10 rupier för att ta mig till ett hotell, han måste ha haft kommission i tankarna.

Vi cyklade en bit på huvudvägen innan vi lämnade den och åkte nerför den till floden och där var staden. Den låg utsträckt på andra sidan Ganges. Vi cyklade förbi en massa hotell innan vi kom fram till "Hotel Royal". Mycket fint hotell, nybyggt, stora rum, rent och halva priset mot de lortiga rummen i Delhi.

Gick ut och letade rätt på lite mat, kinesiskt. Efter maten letade jag på Mohans, enligt guideboken den som kunde ordna safari i den närbelägna nationalparken. Bokade en dags safari i parken.

Vaknade tidigt nästa dag och gick för att titta på när pilgrimerna badade i Ganges. Floden har grönt vatten! Inte alls som den bruna smeten som flöt förbi Varanasi. Floden rinner eller snarare forsar fram snabbt, riktigt strömt. Det var dimmigt och kallt, några grader över noll. Jag följde floden uppströms mot huvudstället för badandet.  

Var tolfte år är det Kumbh Mela och då fylls Hardiwar med miljontals pilgrimer som ska bada i det heliga vattnet. Mitt emellan två Kumbh Mela är det Aardh Magh Mela även då är det riktigt många pilgrimer som kommer till staden. Men varje år är det Magh Mela då det kommer många människor till Hardiwar för att bada när vattnet är som heligast i Ganges.  

HardiwarHeligt bad i Ganges
Magh mela i Hardiwar

Floden har ghater längs båda stränderna men de används nog mest vid de stora melorna, badandet var koncentrerat vid ett av templen uppströms. Jämfört med Varanasi var det många som badade i kylan och jag gick omkring och tittade på skådespelet hela dagen. På kvällen var det eldceremoni till Moder Ganga.

 

Rajaji National Park

Tidig morgon, safaridag. Gick upp till Mohans och träffade min guide, vi åkte upp till infarten till nationalparken där vi bytte till en jeep. De var en dimmig och kall morgon. Det var endast vår jeep och en till i parken, det kändes som riktig vildmark. Vi fick inte se många djur men det var vacker natur, kuperat med en torrflodbädd i ett skogsbeklätt landskap.

Efter morgonsafarin åkte vi till ett område utanför parken där vi kollade på fåglar. En massa olika kungsfiskare, den vanliga, vit bröstad och den största storkbilled och sen fick vi även se några örnar.

På eftermiddagsturen var det hela fyra jeepar i parken, inte någon trängsel precis som i Bandhavgarh men kanske inte heller samma djurliv. Vi fick inte se så mycket men när vi skulle lämna parken och solen just gått ner fick vi se två elefanter. De hade kommit ut ur skogen för att äta lite gräs, det blev några foton i det försvinnande ljuset.

Elefant i Rajaji National Park.
En av de två elefanter jag fick se i Rajaji National Park.

Nästa dag skyndade jag mig upp till templet där de badade och tittade på skådespelet några timmar. Sedan var det dags att återvända till hotellet och checka ut och ta tåget tillbaka till Delhi. På stationen vägde jag mina väskor på de personvågar som finns på alla indiska järnvägsstationer. Ut ur vågen kom en liten biljett med vikten och ett "horoskop". Mina väskor är "glamorous magnetic, proud and confident", hmmm det var ju intressant! Nä inte riktigt men det andra som stod var intressant, 40,5 kg. Jag blev tvungen att börja tänka på att kasta saker och inte shoppa mer.

 

Delhi igen – "Bad News"

Tåget kom in till Delhi och jag skyndade mig att checka in på ett hotell för att sedan åka in till centrum och äta. Det blev mat på KFC, Åååhh va gott med skräpmat!

På väg tillbaka var jag in på ett internetcafé för att checka mailen. Bad News från Calcutta, Rupa, tjejen de hade hällt syra på hade återvänt till sin man. Varför? Vad skulle hända? Varför? Varför? Kunde något göras? Hade hon blivit tvingad? Återvände till hotellet med en massa frågor i huvudet. Skulle försöka sova lite innan morgontåget till Shimla.

Ropa med en ängel.
Ropa, hon kommer att behöva en skyddande ängel.

Nästa morgon efter en natt med lite sömn hoppade jag på ett av Indiens mest moderna tåg på New Delhi Railwaystation. Det var som ett flygplan. De kom med frukost och lunch, lika bra som något tåg i Sverige men med en helt annan service. Jag åkte med tåget ända till ändhållplatsen Kalka där jag bytte tåg, till den smalspåriga järnvägen upp till Shimla, Himalyan Queen.

Resan på Himalyan Queen gick långsamt upp för bergen på slingrande spår med många små broar och hundratals tunnlar. Naturen var vacker, på de lägre höjderna växte palmer, för att på högre höjd bytas till barr- och rhododendronskog. Landskapet skiftade från slättland mot ett allt mer kuperat landskap för att sedan helt gå över till ett bergslandskap med djupa raviner och snöklädda toppar. En oerhört vacker resa. Jag kom fram till Shimla vid solnedgången.

Jag letade efter Sunny när jag kom av tåget men såg honom inte, jag fick gå och leta reda på en telefon. Det visade sig att jag skulle ha gått av tåget några stationer tidigare jag hade missuppfattat honom. Jag blev tvungen att ta en buss tillbaka till Solen. Hittade en buss och fick sitta längst bak, en mardrömsresa började, det var trångt och dålig luft, chauffören körde som en tok. Det var mörkt och vägen svängde hit och dit, jag blev åksjuk och mådde illa, första gången sedan jag var liten. Efter en timme var vi framme.

Efter ett tag kom Sunny och vi åkte till hans familjs hus ytterligare en timmes färd från Solen. Hälsade på alla och åt lite innan det var dags för lite sömn.

Himachal – Sunny

Sovmorgon, hörde regnet utanför och  låg och drog mig. Hela dagen blev en lugn vilodag som gick sin gilla gång. Träffade alla som bodde på gården och några till, Sunnys pappa och mamma, hans syster och kusiner, ja många. Gården består av två hus ett gammalt traditionellt i trä och lera och ett modernt stenhus som ligger på en brant sluttning med vy över dalen mot Shimla. Huvudsysslan är fruktodling man har mer än 200 aprikosträd på de branta sluttningarna. Vi satt mest och tittade på tv, det var en viktig kricketmatch mellan Indien och Australien, och Indien ledde. Efter ett tag började man förstå reglerna lite grann, och då blev det lite intressantare.

SunnySunnys familjs hus
Sunny och hans familjs hus uppe i Himachal Pradesh.

Det blev tyvärr ett kort besök hos Sunny, för nästa morgon var det dags att ta farväl av alla och fortsätta upp till Shimla. Sunny undrade om vi skulle åka den sceniska vägen upp bland bergen eller den snabba vägen i dalen upp till Shimla? Svårt val?

Vi åkte naturligtvis över bergen, vackra vyer även om vädret inte var så bra. Resan gick genom olika typer av natur, barrskog och rhododendronskog, inte sådana här buskar som i Sverige utan riktiga träd. Mycket vackert, men när vi kom högre upp blev vädret sämre och det började snöa. Vi körde fast med den lilla minibussen och fick gå ut och knuffa på. Då märkte jag att däcken var sommardäck, helt blankslitna, inte ett mönster.  Det började pirra i magen. Lite stup på flera hundra meter utan staket och blankslitna däck, njaaa.

Snö det trodde jag inte om Indien.
Snöoväder i Himachal.

Det löste sig då vi körde fast och inte kom vidare utan vi fick vända och ta vägen i dalen upp till Shimla. Vi kom sent till Shimla, en liten trevlig engelsk stad, absolut inte indisk. Vi åt en pizza på Dominos innan jag tog farväl av Sunny. Gick till Hotellet och tog den första riktigt varma duschen sedan Bandhavgarh.

Vaknade tidigt och började gå med min tunga packning mot järnvägsstationen. Sunny sa att det skulle ta kvart, men efter en halvtimme började jag undra. Det fanns inga rickshaws i Shimla då det är för kuperat. Men det finns bärare och jag hittade en trevlig som kom från Kashmir, 50 rupier för att bära stora ryggsäcken till stationen, som hittat.

Sedan var det Himalayan Queen till Kalka och det fina tåget tillbaka till Delhi.

Delhi en gång till

Jag kom fram till Delhi sent på kvällen och letade rätt på ett hotell nära järnvägsstationen. Dar stötte jag på Caroline, hon var där för att använda hotellets internet. Vi började diskutera Rupa och vad som hänt men vi begrep inte.

Tidigt nästa morgon till järnvägsstationen igen och en heldagsresa till Bikaner. Jag delade kupén med en indier som jobbade åt försvarsmakten.

 

Bikaner – Råttor och Kameler

Kom fram till Bikaner sent på kvällen och åkte till ett hotell som en viss guidebok rekommenderade. Jag hade tur som fick ett rum då kamelfestivalen skulle börja nästa dag, vilken tur. Jag gick till hotellets restaurang och åt resans godaste mat, tomater fyllda med indisk ost inte alltför mycket kryddat, första maten sedan Shimla.

Nästa dag skyndade jag mig till Deshnok för att se Karni Mata – råttemplet innan festivalen började. Templet var fyllt med pilgrimer och turister, kändes underligt. Sen var det råttor i alla modeller som fanns från äckliga till nästan söta. De sprang överallt och det var ett skådespel att titta på men vi turister var många, kanske för många.

Råttor i råttempletUtsmyckad kamel
Råttor i råttemplet och en utsmyckad kamel.

Sedan tillbaka och till Bikaner och jag hann också titta på fortet och palatset innan festivalen började efter lunch. Fortet är byggt i röd sandsten och marmor, vackert och mycket prylar att titta på.   

Första dagen av festivalen hölls på stadens kricketarena. Den startade med en kamelparad, för att sedan följas av tävlingar i kameldans, utsmyckning av kamel, klippning av mönster på kamelen, Mr Bikaner och Miss Marwar. Sedan var det en dansshow. Jag blev intervjuad av en tv-station om vad jag tyckte om festivalen och om jag kommer att komma tillbaka? Självklart!

Nästa dag var festivalen i en by utanför Bikaner och själv skulle jag med kvällståget så jag åkte inte till festivalen utan utforskade Bikaner. Besökte olika tempel, marknaden och det ställe utanför staden där maharadjorna blivit kremerade.

Pushkar – Jyoti & Nashi

Kom fram till Ajmer på eftermiddagen och tog en taxi till Pushkar. Det har hänt massor i Pushkar, nya hus, nya tempel.  Staden har växt sedan jag var här sist. Gick ut och tittade på staden. De centrala delarna är sig dock lika, den mest turistiska staden i Indien som jag besökt. Massor med affärer och restauranger.  Försökte leta på Papu, en kvinna berömd för sina ögon och sitt utseende. Hon har varit på många omslag till tidningar och böcker. Men efter att ha gått runt den lilla sjön som Pushkar är byggd kring gav jag upp sökandet och gick och åt , italienskt.

Jyoti & Nashi
Jyoti & Nashi utanför Pushkar.

Nästa morgon skulle jag möta Jyoti eller Nashi i hotellets trädgård. Nashi som i Sverige heter Elin har bott i Pushkar många år tillsammans med Jyoti. Han är italienare och har bott i Indien sedan han var ung och har säkert ett italienskt namn också. Jag hade hyrt någon av dem som guide i fyra dagar för att komma djupare in i Indien.

Nästa dag kom både Jyoti & Nashi. De skulle båda vara mina guider. Vi gick runt i Pushkar och besökte ett tempel och sedan gick vi till ett stort träd där det blev några timmars lektion i Indiens historia och hinduism.

På eftermiddagen gick vi hem till några av deras vänner som hade en blomodling. De hade tydligen sålt ett litet fält nyligen för 50 lakh, en miljon svenska ungefär. Sålde han all sin mark som han hade i Pushkar till samma pris så skulle han få 22 miljoner kronor.

Sen fick jag tillsägelse om att jag inte fick ha toapapper med mig. Man skulle göra det på det indiska viset med bara vatten annars såg inte indierna en som ren. Det var bara att ta ur toapapperet på hotellet.

Blomodling45 meter
Blomodling utanför Pushkar och en brunn 45 meter djup men fortfarande utan vatten.

Nästa dag vandrade vi ut ur Pushkar och in i dalen som staden ligger i. Vi besökte en familj som borrade efter vatten. Tio år tidigare var grundvattnet några meter ner, nu hade de sprängt sig ner till 45 meter utan att hitta vatten.  

Vi fortsatte med buss till en Rajputby, där vi gick runt och träffade folk. Vi träffade en man ur Raikakasten, som skulle gifta sig för andra gången och få två fruar. Raikakasten betalar hemgiften till kvinnans familj vilket skiljer dem från övriga Indien.

Nästa dag besökte vi en rosodlare utanför staden och lite andra människor. Jag köpte tyg och fick en lång indisk skjorta och ett par byxor uppsydda .

Den sista dagen fortsatte på samma sätt när vi besökte en annan liten stad i närheten. Där tittade vi på när de gjorde sockergodis, sesamolja och rep. Vi besökte fler av Jyotis och Nashis vänner innan vi återvände till Pushkar. Där åt vi en avskedsmiddag innan vi tog farväl av varann. 

Turen med Jyoti och Nashi var intressant och lärorik men jag hade också svårt att acceptera alla deras åsikter och deras syn på Indien.  De har en väldigt romantisk syn på Indien och de har accepterat kastsystemet i allför hög grad. 

 

Pushkar – Papu

Sista dagen i Pushkar, jag skulle åka vidare på eftermiddagen till Jaisalmer. Nu måste jag hitta Papu! Jag gick ut och letade längs gatorna och där stod hon vid ett litet marknadsstånd och sålde vykort på sig själv och hemgjorda smycken. Underlig känsla att känna igen någon som man inte känner. Jag blev tvungen att handla en massa för att få ta kort på henne. Efter att ha hittat henne fortsatte jag genom staden och fotograferade de andra fotomodellerna som gick runt och tog betalt för att bli fotograferade.

AnitaPapu
Anita & Papu

Återvände till Papus affär och köpte lite mer skräp så att jag fick fotografera henne igen innan jag fick springa tillbaka till hotellet och ta en taxi så att jag inte missade tåget.

 

Jaisalmer – Rampati

Efter en lång tågresa kom jag fram till Jaisalmer vid lunchtid. Hittade ett litet billigt och fint hotell utanför fortet. På eftermiddagen gick jag upp till fortet och där satt Rampati och Gassi och sålde sina smycken. Hon fick se mig och kom och hälsade. Hon frågade om jag kom ihåg vad hon hette och när jag svarade blev hon glad och började prata med de andra försäljerskorna. När jag sedan även kunde hennes mans namn så smilade hon. Jag blev hembjuden till henne nästa dag.

Rampati med sin lilla dotter.Basanti
Rampati med dotter och Basanti

Jag besökte min favoritrestaurang från den tid då jag jobbade som volontär, little Italy. Resturangen hade blivit chic, nya menyer och förrätten var minimal. Men när pastan med ostsås kom in så var den också godare än sist.

Nästa dag gick jag runt och tittade på Jaisalmer. De höll på att bygga om uppe i fortet men staden var sig lik. Det var en liten lindanserska utanför fortet och jag tog några kort på henne.

På kvällen följde jag med Rampati till hennes hem i Kiakar Colony. Hon har fått en unge till, en liten flicka, men det är inte det barn hon var havande med när jag träffade henne sist. Det barnet hade dött. Fouli, Rampatis syster som bodde där tidigare hade flyttat till en by utanför Jaipur och ersatts av Basanti som måste var väldigt lik Fouli. Blev naturligtvis tvungen att köpa lite smycken av Rampati.

Shiv

Nästa dag tog jag morgonbussen till Shiv för att se byn som jag jobbade i som volontär. Byn hade utvecklats det var många nya hus och man byggde i sten i stället för den traditionella leran. När jag gick av bussen träffade jag på en man som kände igen mig och vi drack lite te innan jag gick till flickskolan. Väl vid skolan träffade jag lärarinnan som hade min klass. Hon kände igen mig men ungarna var lediga. De hade byggt om skolan och det klassrum vi hade varit i användes inte längre. Ja hela byn hade fått tillbaka sitt gamla namn Sheo, Shiv fanns inte mer.

Så jag gick runt i byn för att se om det var några ungar som jag kände igen. Den första jag träffade var Bhavna.  Hon hade knappt sagt några ord när jag var volontär. Nu hälsade hon och flinade.

Mannen som kände igen mig.Radha
Mannen som kände igen mig och busungen Radha.

Träffade även Durga men hon var rädd så jag fortsatte min promenad och då möttte jag Radha. Den största busunge som finns i Sheo och hon var som vanligt, busig och med glimten i ögat. Jag såg några fler av mina forna elever men de var rädda.

Bussturen tillbaka till Jaisalmer blev jobbig, fick stå hela vägen och trängas. Stod på en säck med mjöl så huvudet nådde upp i taket och vid varje väggupp så slog huvudet i.

Debli
Debli på lina vid fortet i Jaisalmer.

Sista dagen i Jaisalmer gick jag runt och fotograferade, började med att titta på tjejerna som gick på lina utanför fortet. Tog farväl av Rampati och Gassi, det kändes inte som att jag skulle komma tillbaka till Jaisalmer, "den gyllene staden".

 

Jodhpur

När jag gick på kvällståget till Jodhpur vem delade jag kupé med, jo samma indier som från Delhi till Bikaner, vad är oddsen för det?

På hotellet i Jaisalmer hade jag träffat Aladdin och fransosen, de hade rekommenderat ett hotell i Jodpur som jag kunde använda. Naturligtvis sa jag ja men inte fan tänkte jag ta deras jävla hotell. När jag kom fram mitt i natten till Jodhpur vilka var då där och väntade på mig, jo de där två pajsarna. Det var enklare att följa med dem till det där hotellet och få ett rum. När jag fick mitt rum kunde jag höra dem sitta utanför och prata på engelska. Det var inte längre så roligt att ha deras sällskap så jag tog mitt pick och pack och drog till mitt favorithotell, Blue House. Jag fick ett dyrare rum men slapp sällskapet.

När jag sovit ut gick jag runt på gatorna i gamla staden och fotograferade. Det måste ha regnat för det var översvämning på gatorna. Tänkte att jag skulle åka upp till fortet men det blev inget av. Jag gick till Sadar Market och stannade där hela dagen. Tittade på människor och livet kring torget.

Flicka på Sadar MarketHijra
En flicka och en hijra från Sadar Market.

När jag satt vid ett fik vid torget och fotograferade kom en indier som fotograferade. Han tog ett underligt kort, jag fattade inte vad han tog på, lite underligt. Han började prata och det visade sig att han inte alls var indier utan nepales från Katmandu. Han jobbade som fotograf på en tidning i Nepal och det var hans första resa till Indien. Vi pratade lite och han undrade vart jag skulle och jag sa att jag var på väg till Gujarat, det visade sig att han också var på väg dit. Han skulle till staden där Gandhi bodde medan jag skulle till Gir.

Jag fortsatte att gå runt på gatorna och ta kort resten av dagen, stötte på Mr Katmandu lite här och där.

Nästa dag gick jag tillbaka till Sadar Market och fortsatte att fotografera. Jag träffade en tjej som jag fotograferade två år tidigare när jag var där första gången, Jurani. Hon gick fortfarande runt och samlade plast och kartonger längs gatorna. Fick se två grupper av små ungar som gick på styltor och gjorde konster med järnringar och pinnar. Efter en dag vid marknaden återvände jag till hotellet för att sedan åka till järnvägsstationen och ta tåget till Gujarat.

På järnvägsstationen vägde jag åter mina väskor. Fotoryggsäcken vägde 16 kg och den stora ryggsäcken hela 29,5 kg, totalt 45,5 kg! Nä nu måste jag kasta saker och sluta shoppa!
Jag gillade horoskopet "SUDDEN travel and change of place may be imminent. Be prepared." Ganska givet jag är ju på en järnvägsstation.

Gir National Park

Kom fram till Junagadh nästa kväll och for med taxi en timme till Anil Farmhouse. Ett vackert litet hotell i en mangofarm, bredvid en liten flod.

Nästa morgon gick jag upp när det fortfarande var mörkt, jeepen hämtade mig vid hotellet det är några grader över noll, kallt i en öppen bil. Vi hörde lejon som röt men vi fick inte se några lejon bara axis hjortar och lite andra djur.

När jag kom ut ur parken var Mr Katmandu där. Vi pratade lite och han hade sett lejon på morgonsafarin. Han frågade var jag bodde. Tillbaka till hotellet gick jag ner till floden och fotograferade fåglar och försökte få se en krokodil. Men det jag fick se var Mr Katmandu. Han hade varit och checkat mitt hotell, han tänkte flytta dit och undrade om vi kunde dela några safariturer för att hålla kostnaderna nere, ok!

Eftermiddagsturen blev lika händelselös som förmiddagsturen,  inga lejon bara en massa hjortar. Lejonen hade flyttat på sig på grund av den kyla som rådde.  Andra nationalparker i norra indien hade tydligen blivit tvungna att stänga då det var minusgrader.

Lejon!

Ytterligare en tidig kall morgon vi åkte innan soluppgången till parken för morgonsafari. Gamedriven blev händelselös. Inga stora katter. Alldeles innan vi skulle ut ur parken stannade vi bredvid några andra jeepar som stannat, det är några viktiga personer där. Det blev en del snack mellan min guide och en parkvakt, sedan är det klart. Jag fick följa med vip-persornerna in på en promenad. Vi gick in i skogen ett par hundra meter och där några meter bort, mindre än tio meter bort låg en ung lejonhanne. Vi tog våra kort innan vi återvände till våra jeepar.

Axis hjortLejonet
En av de många Axis-hjortarna och lejon hanen som vi gick in och besökte.

 

Mr Katmandu

När jag kom tillbaka till hotellet hade Mr Katmandu flyttat in. Vi åkte ut på en gemensam safari på eftermiddagen. Vi fick se två lejonhonor med tre ganska stora ungar alldeles innan vi åkte ut ur parken men de var långt bort. Jag frågade Mr Katmandu, den store fotografen, om han fick några bra bilder. Ja han hade fått så bra bilder, fast med hans kamera kunde man knappast se lejonen på några bilder.

På kvällen när vi åt middag i hotellets restaurang började han berätta om Bombay och vad man kunde göra där. Han som var på sin första indienresa? Han viftade med en dollarbunt för att visa att han hade pengar. Han hade två kameror, en gammal filmkamera och en digitalkamera. Han var mysko, helmysko.

Han tyckte maten var god och undrade varför jag inte åt. När jag berättade att jag var dålig i magen skulle han fixa något för det.

Nästa morgon var det safari igen. Vi åkte men såg inte så mycket. På vägen ut gick dock ryktet, lejon på en väg. Vägen var inte någon vi fick åka på men vi åkte dit i alla fall. Det var de två honorna och ungarna som gick längs vägen. Vi följde dem en bit och då fick de se några sambarhjortar. De slog om till jakt på en sekund. Den ena katten gick åt ett håll den andra åt andra hållet för att ringa in hjortarna. Jakten misslyckades.

Jag spenderade lunchen nere vid vattnet och försökte få se krokodiler men det var bara en massa fåglar där.

Sedan var det dags för eftermiddagstur. Vi åkte och såg inte så mycket till en början. Vi var inne på rätt väg, vägen med lejonen på. De låg och sov på dagen och skulle börja röra sig vid skymningen så vi skulle försöka passa in tiden så att vi kom fram i rätt tid. Då hade vi stor chans att se lejon.

Halvvägs stannade vi för den obligatoriska pausen när parkvakterna skulle stämpla biljetten. Jag kollade in Mr Katmandus kameror, en gammal Minolta filmkamera som han tog mycket bilder med och en digital Canon eos 350. Jag noterade att han inte hade någon film i sin Minolta som han tog så mycket kort med! Han måste vara en skojare, för han var då ingen fotograf.

Var är Filmer Herr Katmandu?Mr Katmandu vad tar du kort på? Inte bara jag verkar undra.
Mr Katmandu bondfångare?

När vi fortsatte gamedriven fick vi se ett lejon som låg alldeles bredvid vägen. Det var en stor hanne. Vi fotograferade från bilen. Vår guide frågade om vi ville gå ur bilen och fotografera? Öhh Yes!
Jag hoppade ut bilen och satte mig framför bilen så att jag fick en blå bakgrund till lejonet som låg 6-7 meter bort, fjärilar i magen. Efter ett tag kom fler jeepar och lejonhanen reste sig och började gå. Sedan började han ryta för att markera sitt revir. Wow vilket ljud 150dB minst. Han försvann in i skogen där det skulle finnas ett vattenhål.

Djurens konung
Djurens Konung

Vi fortsatte safarin och vi fick även se de två honorna med ungar innan vi lämnade parken den kvällen.  Utanför parken stannade vi och handlade lite, Mr Katmandu lämnade sina kameror vind för våg, nu var jag mycket misstänksam mot honom.

Efter middagen kom han och knackade på min dörr med varm buffelmjölk som skulle vara bra för magen. Kände att jag måste dricka skiten men när jag smakade på det smakade det inte mjölk. Jag spottade tillbaka och sa att det var varmt, man kan ju inte dricka varm mjölk ursäktade jag mig. Vad fan hade han blandat i mjölken? Det var inte värt att dricka. Skulle han lura av mig kamera och pengar? Sen var han ju så påstridig att vi skulle göra en massa saker i Bombay tillsammans men jag hade då inga planer på att spendera någon tid med honom. Jag hade ju gjort klart för honom att jag skulle uppleva Bombay på egen hand.

Sista dagen i Gir, jag hann med en morgontur i parken men fick inte se särskilt mycket.

Jag delade en taxi med Mr Katmandu till järnvägsstationen i Junagarh. Han skulle åka med ett tåg som gick femton minuter efter mitt och vi skulle till samma ställe. Lät inte troligt. Han hjälpte mig på tåget när det kom in. Var det för att se var jag hade min brits? På min brits låg någon så jag klättrade upp och tog den som låg högst upp och använde fotoryggsäcken som kudde.  Hur fan skulle jag bli av med Mr Katmandu? Skulle han fortsätta att följa efter mig? Måste väl be honom dra åt helvete när jag kom till Bombay.

Jag vaknade mitt i natten av att någon hade smugit sig in och lagt sig i britsen mitt emot min. Personen drog snabbt upp lakanet över huvudet när jag vaknade till, jag satte på mig glasögonen och tittade. Personen låg och höll upp lakanet för ansiktet. Det var en väska gömd under ett annat lakan. Man kunde inte se något som kunde identifiera vem det var. Var det Mr Katmandu? Jag rättade till fotoryggsäcken så att den inte skulle gå att sno. Sedan la jag mig och låtsades sova men kunde kika lite. Väntan blev lång sen somnade jag till lite och när jag vaknade till igen var personen borta. Mysko var det Mr Katmandu?  

När jag bytte tåg i Ahmedabad såg jag inte till Mr Katmandu och det var jag glad för, vilken idiot. Tåget till Bombay tog hela dagen och jag kom fram till kvällen. Hittade ett litet hotell i turistkvarteren med dusch på rummet men toalett i korridoren, dyraste rummet hittills.

Mumbai – Bombay

Bombay är en riktig stad, mer europeisk än någon annan stad jag varit i i Indien. Här använder taxiförarna taxameter och inga rickshaws är tillåtna i centrum. Par går och håller varandra i handen, kramas offentligt, till och med kysser varandra! Inte alls Indien. Det finns affärer som säljer RR och Ferraribilar. Här finns pengar!

Staty i en av grottornaGateway of India
En av statyerna i grottorna och Gateway of India.

"A Small World"

Jag tog en båttur ut till Elefantön där det finns grottor med statyer av indiska gudar. På vägen upp till grottorna hörde jag någon ropa, "Lars! Lars!" Det var Paul en amerikan jag delade jeep med under några safarier två år tidigare, i Ranthambore. En mycket liten värld, vad är chansen?

Under de kommande dagarna gick jag runt i centrala Bombay och tittade. Besökte Falkland Road, ett hemskt ställe som fotografen Mary Ellen Mark gjort berömt eller ökänt för 30 år sedan. Chowpatty Beach och Marine Drive.

Bollywood

En dag blev jag stoppad på gatan och tillfrågad om jag ville vara statist i Bollywood. Yes! Yes!
Jag och några västerländska tjejer blev skjutsade till ett ställe där de filmade. Fick byta om till en alltför liten nylonkostym som jag sedan fick ha på mig hela dagen. Vi skulle sitta som affärsmän i publiken på ett säljmöte. Bollywoodstjärnan Aamir Khan spelade VD för ett telecomföretag. Vi fick inte fotografera eller veta vad filmen skulle heta. Under dagen spelades samma scen in från en massa vinklar och klockan tio på kvällen var det klart och jag fick 500 rupier i lön.

Lönen en hundring var väl helt ok och att spela in en film med Aamir Khan en Bollywoodstjärna som blivit nominerad för en Oscar i Hollywood det var ju en bra avslutning på min resa.

 

 

Home - Images of the World